Jag är trött för att det har varit den första skolveckan och för att jag precis kom hem från match och så. Jag är taggad inför imorgon, mer om det på söndag!
Jag har ont på grund av matchen, min vad håller på att sprängas!!
Jag måste faktiskt dessutom ta upp en sak till om Geneve resan, jag tog massa blodsocker! Mest i och för sig för att min mamma skulle slippa skämmas över att jag var den sämsta diabetikern och hon den sämsta mamman.
Jag låg ganska bra också, på söndagen var det lite sämre, vaknade med känning och sen steg det och jag låg jätte högt innan finalen, men det gick ju bra i alla fall.

Nu ska jag snart sova, måste va pigg imorn!

Jag har fått lite frågor om specifika produkter och om det då är gluten i dem eller inte. Men jag kan faktiskt inte ALLA produkter i huvudet, precis som ni, så mitt bästa tips är att bara vänja sig vid att läsa innehållsförteckningarna. Dem stämmer ALLTID!
Lär er vad mjöl, vetemjöl och gluten är på olika språk också, så får ni aldrig problem när ni är utomlands.

GENEVE VAR GAAAAAAAAAAALET!!! Om jag sa att Roxette förra helgen var mitt livvs dittills bästa upplevelse så slogs den nu. För Geneve resan var något som jag ALDRIG kommer att glömma. Jag vet inte vart jag ska börja. Det finns så mycket att säga om det.
Men jag tror jag ska börja med att säga att jag spelade inte med Ryssland som jag sa innan att jag skulle. Dem drog sig nämligen ur turneringen då dem inte fick ihop tillräckligt med folk. Detta fick jag liksom reda på vid live-lottningen av grupperna och deras lag aldrig kom upp på tavlan. Då blev jag lite nere faktiskt.
Men innan dess så var det en helt sjuk invigning. Det var skit kul! Massa dansare och uppträdanden, presentation av massa sponsorer (som gjorde detta möjligt, TACK!), live lottning och en massa annat. Allt avslutades med fyrverkerier!
Efter det var det bara i säng för man skulle upp tidigt nästa morgon. Dagen efter fick jag ganska tidigt reda på att jag skulle spela med England. Det tyckte jag med en gång skulle bli roligt eftersom jag då kunde försäkra mig om att jag skulle förstå vad dem säger i alla fall! Sen visste jag ju också att dem skulle vara duktiga, så påväg till stadion var det full fokus på match från min sida. Jag var sjukt taggad!
När vi kom fram fick jag träffa laget lite snabbt och bara hälsa egentligen, men jag blev uppskattad direkt eftersom dem tydligen hade brist på "defenders", alltså backar.
Sen var det dags för alla nationer att tåga in på stadion med fanbärare längst fram och till national sångerna. Jag gick in med Sverige faktiskt. Det var en härlig känsla att tåga in till national sången, trots att jag visste att jag inte skulle få representera mitt land.
Efter att alla lag hade tågat in var det dags för match. Dem hade redan satt ihop laget utan att ha vetat att jag skulle spela med dem så jag fick börja på bänken, men ganska snart fick jag komma in. Vi spelade första matchen mot Schweize. Jag gjorde bra ifrån mig tycker jag och det tyckte engelsmännen med. Vi vann matchen med 13-0.
Sen blev det snabb lunch och sedan match igen, nu mot Slovakien. Vi visste att dem var bra, och framförallt att dem var stora! Nu när coachen och resten av laget hade sett mig spela fick jag starta, som mittback i en tre backslinje. Det funkade hur bra som helst! Dem kom verkligen aldrig förbi mig! Jag nickade bort ALLA långbollar, kom dem med fart och dribblade tog jag bollen av dem, jag har ALDRIG i hela mitt liv spelat så bra fotboll tror jag. Jag var som i en bubbla. Matchen slutade 0-0, vilket var bra för oss för då vann vi gruppen. Engelsmännen var helt lyriska efter matchen på grund av min insats. Både spelare, tränare och föräldrar kom fram och kramade och klappade om mig och sa att jag hade varit sjukt bra och sånt. Det kändes på något sätt bättre när engelsmän sa det, kan bero på att jag älskar engelskt fotboll, jag vet inte!
Det var bara två matcher per dag så nu hade jag spelat klart. Vi hann titta lite på svenskarna också, men inte så mycket.
Efter turneringen så bar det tillbaka till hotellet, jag hann sova kanske 45 minuter sen var det bara klä upp sig och sen gå ner för att lyssna på föreläsningar om diabetes och idrott. Båda föreläsningarna var sjukt bra. Den ena höll Steven Redgrave, han har tagit fem OS-guld i rodd för England, varav ett av dem, det sista, med diabetes. Den andra föreläsningen höll en svesnk doktor. Han var doktor i diabetes och idrott vilket passade bra! Han var skit duktig han med, jag pratade en hel del med honom efterosm han var med det svenska lägret liksom.
Senare på kvällen tog vi buss in till Geneve city. Därifrån åkte vi båt till något ställe, sen gick vi i tio minuter för att tillsut komma fram till typ en park. Där grillade vi, och då itne bara vi svenskar utan ALLA ungar med föräldrar. OCh det var 230 ungarn och alla hade minst en förälder med sig, så det blev en schysst grillfest!
Vi kom hem runt tio tiden och jag hann knappt lägga mig i sängen innan jag somnade.
PÅ söndagen var det slutspel. Vi skulle möta Italien i semifinalen. Italien visste vi inte jätte mycket om men ansåg att vi nog borde ta oss till final. Jag fick börja på bänken men kom in efter bara någon minut. Jag markerade samma kille under hela matchen och dem hotde oss aldrig på riktigt egentligen. Matchen slutade 5-1 till oss.
Att bara veta att vi var i final gav mig ont i magen. Jag skulle spela final med England i Diabetes junior cup. HUr sjukt var inte det? Jag var galet nervös!
Dem hade ju tyckt att jag hade spelat hur bra som helst, så jag visste ju att jag var tvungen att fortsätta med det! I den andra semifinalen var det Spanien mot Slovakien. Självklart så vann Slovakien. Så vi skulle få möta dem i finalen. Dem som vi hade haft svårt att ens komma till några farligheter mot i första matchen. Men men, det var bara att tagga till igen! Jag visste att jag hade hela det svenska laget bakom mig, och jag ville göra dem stolta!
Allt drog ut på tiden, så det blev mycket nervös väntan innan matchen faktiskt startade. Men när den väl var igång fanns det bara en sak i huvudet, och det var att vinna skiten!
Vilket ni av rubriken förstår att vi inte gjorde... Jag spelade inte lika bra som i första matchen mot SLovakien, men inte långt ifrån. Jag höll tätt bakåt så gott jag kunde. Det ända målet som dem gjorde var en markeringsmiss av en annan i vårat lag. Så det tar jag inte på mig. Jag blev dock utbytt i slutet av matchen och då lackade jag på tränaren. Jag sa att han skulle sätta in mig igen, fast på topp så jag kunde trycka tillbaka deras backlinje och vinna några långbollar, för just nu stod deras 2 meters snubbar och nickade bort allting! Han tyckte väl att den idén inte var alldeles för dålig för in kom jag. Och jag var nära på att göra mål flera gånger. Jag hade i alla fall tre bra lägen att göra mål på. Och jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag inte gjorde det. Tanken har slagit mig såååå många gånger sen den matchen, "tänk om jag hade gjort mål och fått bli hjälte". Men men, man kan inte få allt.
Slovakien var duktiga och värda att vinna, faktiskt. Efter finalen var det pris ceremoni. Den tog tid. Men tillslut var de vår tid att ta emot pokalen och medaljerna. Det var roligt trots att vi kom tvåa. Efter den långa pris ceremonin var det gruppfoto såklart! Först på alla ungar och sedan med bara hela Englandstruppen. Jag fick självklart en stor brittisk flagga att svepa in mig in. Den fick jag sedan att ta med mig hem. Jag fick också en Englands träja signad av alla spelarna i mitt lag och med små hälsningar på, den är jag faktiskt riktigt stolt över!
Efter alla foton var tagna var det bara att springa till duschen, duscha av sig snabbt och sedan säga hej då till alla Engelsmännen. Jag och mamma hade bråttom till flyget, hela söndagen böev så försenad. Men efter många kramar och hej dån så satt jag tillslut på bussen påväg till flygplatsen. Och det bästa av allt är att den här resan egentligen inte slutar där. För flygresan hem var helt sjuk den med! Tack vare två söta små ungar vid namn Gustaf och Matilda och deras föräldrar. Barnen hade diabetes precis som mig och föräldrarna var bara allmänt roliga! Vi skrattade och pratade och hade roligt hela flygresan hem, tillochmed när vi väntade på baggaget stod vi och tok skrattade allihopa!

Det var helt enkelt en helt sjuk resa som jag aldrig kommer glömma. Den har gett mig en ny syn på min egen diabetes samtisgt som den gav mig fantastiska minnen och relatione till folk i andra länder. Tack alla ni som gjorde den här resan möjlig och till alla er som gjorde den rolig!

Seb Sneijder van Noortwijk nikooooooooooooo , you are one legend , if it wasnt for you we wouldnt of made it to the final , absolute legend ♥

Zak Brown hey niko! i'm glad you played for GB you were quality winning them headers and tackles! what a weekend! dont worry about it we were unlucky! hope you got home safe too, hopefully see you next year!!! :)

Imorgon kommer en lååååång och utdragen historia om hela helgen i Geneve. Jag orkar inte nu, dels så måste jag smälta det lite till, och sen måste jag sova. Ska upp tidigt imorgon. Håll till godo!

Imorgon alltså. För imorgon börjar skolan. MÅnga säger att så fort skolan börjar, ja då är sommaren slut. Men jag känner faktiskt att min sommar precis har börjat! Den började med Roxette förra helgen, sen är det Geneve nu i helgen och helgen efter det är det årets stora händelse! Men den kan jag inte berätta om här och nu, utan det tar jag dagen efter det har skett!

Hur som helst, jag ska ju börja ta hand om mig själv nu igen, eller ja, i alla fall skjöta mig mer än vad jag gjort under sommaren. Jag har ju verkligen itne mått dåligt i sommar, inte alls! Men jag ska börja ta värden nu igen. Jag tro jag kan räkna alla blodsocker värden som jag har tagit i sommar på mina tio fingrar faktiskt. Det är lite pinsamt!
Men men, en timme eller två i skolan imorn, sen är det bara hem och packa! För på fredag morgon sticker jag och mamma och alla andra som ska till Geneve för att spela fotboll! Det kommer bli så jääääääävla kul!

FOR MOTHER RUSSIA! FOR KAMRAT STALIN!*










Fotnot*
Jag spelar med Ryssland under turneringen, därav dessa uttalanden. Inget illa menat.

Idag fick jag reda på vilket lag jag ska spela med. Jag trodde att jag och Linda (från huddinge sjukhus) skulle spela med något internationellt lag med spelare från typ hela världen, nej men i alla fall från olika nationer. Men icke, jag och Linda ska spela med Team Russia, alltså Ryssland.
Men det kommer bli sjukt kul i alla fall tror jag. Hoppas dem pratar engelska bara, jag kan bara två ord på ryska och dem betyder "Kommunist jävlar", tror inte det är så passande. Vet inte varför jag kan bara det faktiskt!

Men men, jag hoppas att coachen är någon soft snubbe som kommer komma att tycka om mig så jag får spela mycket! Om inte så får man väl be till allas våran KAMRAT STALIN!!

Ja då, det är Elenora som varit i farten igen, hon säger att hon bara retas när hon trackar mig för att jag aldrig bloggar, men egentligen menar hon det!

I alla fall, jag kom hem från Småland och Halmstad idag. Konserten med Roxette var ju helt sjukt bra! Jag får ståpäls alltså! Så jävla bra var dem! Sista och avslutande numret var dessutom att Gyllene Tider spelade tre låtar, vilken jävla avslutning!

I diabetes väg så har jag fortfarande itne börjat ta några blodsocker. Men de kommer nästa vecka. För då är skolan igång igen på riktigt och så. Då blir det mer rutiner liksom.

Dessutom, på fredag drar jag och mammsen till Geneve! Det kommer bli sjukt najs! Mer info om det kommer (kanske i alla fall)!

Ja jag skulle bara säga det att jag kan ju itne stava. NI borde ha sett det vid det här laget. Jag satt nu och läste igenom vissa blogg inlägg och hittar stavfel överallt. Helt sjukt ju.

Imorgon bitti sticker jag till Halmstad för att på lördag se Roxette live. Det i sig ska bli sjukt kul, men bara att komma bort ska bli jätte skönt. Även om det bara blir över en helg så ska det bli helt galet skönt. Har seriöst funderat på att till och med ta ledigt från telefonen. Det är dock inte helt bestämt än.

Ja allt det här är hennes fel! Nu har jag fått för mig att jag måste blogga mer, och i alla fall idag känner jag att jag vill blogga. Det känns bra, tack Elenora!

Idag när jag satt i bilen påväg till en kompis så kände jag att nålen inte satt riktigt som den brukar, så jag drog upp tröjan lite, medans ja körde och bara såg att det ser inte så bra ut liksom. Så när jag hade kommit fram till kompisen och hade stannat så titta jag mer noga och ja, den hade lossnat. Jag vet inte varför eller hur eller nåntingt, den hade bara lossnat. Klistret hade släppt. Det har aldrig hänt förut. Weird.

Elenora sitter och säger att hon har fått problem.
Hon har tydligen fått tillbaka sin dialekt från Sundsvall. Jobbigt.
Känns som att vi alla får ta krafttag för att hjälpa henne ur denna svåra kris!
Hon försöker visserligen försvara sig lite nu genom att säga att hon faktiskt är född där och har bott där x antal år. Men still!












*Fotnot* Jag känner Elenora, hon är visserligen en av er bloggläsare, som jag också har träffat via bloggen. Det här inlägget skriver jag för att hon alltid klagar på att jag skriver för lite...

Ja jag vet att jag är dålig på att uppdatera, ELENORA! Och nej jag har ingen ursäkt. Mer än att jag inte har något att skriva om..? Egentligen har jag det, men jag hittar inte gnistan att skriva bara antar jag.

So, whats happening in the diabetic world? Jo en sak händer snart, jag sticker ju faktiskt till Geneve om bara två veckor! Ni som inte har förstått det än så är det typ "VM i fotboll för diabetiker", ungefär. Det ska bli så sjuuuuuukt kul och jag uppskattar verkligen att jag har fått den här chansen. Jag är faktiskt till och med lite stolt över mig själv. Nästan så att jag skryter lite om det faktiskt!

Så Elenora, nu har du något att läsa och kommetera om! Du vet vad jag menar!

Jag jobbar ju som ni kanske vet på konsum och härom dagen skulle jag packa upp mjöl. Både glutenfritt mjöj och vanligt mjöl. Då tittade jag på prislapparna och jämförde kilo priserna. Ett kilo vanligt vetemjöl kostar c:a 6 kronor. Ett kilo glutenfritt mjöl däremot kostar c:a 40 kronor!

Vad faan är problemet?!

Okej, jag fattar också att det inte är lika många som köper glutenfritt mjöl som vanligt mjöl, men kan det vara så stor skillnad på tillverknings kostnaden? Om det inte skulle vara det skulle dem väl kunna hålla ungefär samma pris i alla och bara producera mindre?

Men men, man får väl överleva ändå.

Japp, idag, fast för tio år sen fick jag min diagnos. Diabetes. Det sög ju verkligen då. När jag var på sjukhuset och satt i det lilla, helt kritvita rummet med min mamma som läste tidningar och jag som bara gick runt i cirklar och grät. Jag trodde jag skulle dö. Jag hade ju aldrig hört ens ordet "diabetes" förut. Efter ett par timmar i det lilla rummet flytades jag. Nu skulle jag få ett eget rum, men först en kanul i armen. Det var lättare sagt än gjort. Det tog flera timmar. Dem försökte i både armvecken och i händerna men inget gick. Tillsut stod det både flera läkare i rummet och flera skjöterskor och försökte. Dem rent ut sagt GRÄVDE i mina armväck efter en blodådra. Tillslut, efter en av mina mest traumatiska upplevelser i mitt liv så hittade dem en.
Jag låg inne på sjukhuset i en vecka sedan fick jag åka hem. Då, full av kunskap (tyckte jag i alla fall) och visst var jag ledsen, men jag minns det som att jag ändå var lite nyfiken på livet trots allt.

Nu, tio år senare tackar jag min mamma. Hon har stöttat mig och tagit mig igenom den här skiten. Tack mamma, du är bäst! Utan dig hade jag aldrig överlevt det här!
Jag menar, mina vänner kan ingenting om skiten så jag säker sällan stöttning där. Det är egentligen bara min mamma jag kan prata med om min sjukdom och det har hjälp mig massor. Jag hoppas du hjälper mig igenom näst kommande tio år också.

Tack mamma, all kärlek till dig! <3