Japp, idag, fast för tio år sen fick jag min diagnos. Diabetes. Det sög ju verkligen då. När jag var på sjukhuset och satt i det lilla, helt kritvita rummet med min mamma som läste tidningar och jag som bara gick runt i cirklar och grät. Jag trodde jag skulle dö. Jag hade ju aldrig hört ens ordet "diabetes" förut. Efter ett par timmar i det lilla rummet flytades jag. Nu skulle jag få ett eget rum, men först en kanul i armen. Det var lättare sagt än gjort. Det tog flera timmar. Dem försökte i både armvecken och i händerna men inget gick. Tillsut stod det både flera läkare i rummet och flera skjöterskor och försökte. Dem rent ut sagt GRÄVDE i mina armväck efter en blodådra. Tillslut, efter en av mina mest traumatiska upplevelser i mitt liv så hittade dem en.
Jag låg inne på sjukhuset i en vecka sedan fick jag åka hem. Då, full av kunskap (tyckte jag i alla fall) och visst var jag ledsen, men jag minns det som att jag ändå var lite nyfiken på livet trots allt.

Nu, tio år senare tackar jag min mamma. Hon har stöttat mig och tagit mig igenom den här skiten. Tack mamma, du är bäst! Utan dig hade jag aldrig överlevt det här!
Jag menar, mina vänner kan ingenting om skiten så jag säker sällan stöttning där. Det är egentligen bara min mamma jag kan prata med om min sjukdom och det har hjälp mig massor. Jag hoppas du hjälper mig igenom näst kommande tio år också.

Tack mamma, all kärlek till dig! <3