GENEVE VAR GAAAAAAAAAAALET!!! Om jag sa att Roxette förra helgen var mitt livvs dittills bästa upplevelse så slogs den nu. För Geneve resan var något som jag ALDRIG kommer att glömma. Jag vet inte vart jag ska börja. Det finns så mycket att säga om det.
Men jag tror jag ska börja med att säga att jag spelade inte med Ryssland som jag sa innan att jag skulle. Dem drog sig nämligen ur turneringen då dem inte fick ihop tillräckligt med folk. Detta fick jag liksom reda på vid live-lottningen av grupperna och deras lag aldrig kom upp på tavlan. Då blev jag lite nere faktiskt.
Men innan dess så var det en helt sjuk invigning. Det var skit kul! Massa dansare och uppträdanden, presentation av massa sponsorer (som gjorde detta möjligt, TACK!), live lottning och en massa annat. Allt avslutades med fyrverkerier!
Efter det var det bara i säng för man skulle upp tidigt nästa morgon. Dagen efter fick jag ganska tidigt reda på att jag skulle spela med England. Det tyckte jag med en gång skulle bli roligt eftersom jag då kunde försäkra mig om att jag skulle förstå vad dem säger i alla fall! Sen visste jag ju också att dem skulle vara duktiga, så påväg till stadion var det full fokus på match från min sida. Jag var sjukt taggad!
När vi kom fram fick jag träffa laget lite snabbt och bara hälsa egentligen, men jag blev uppskattad direkt eftersom dem tydligen hade brist på "defenders", alltså backar.
Sen var det dags för alla nationer att tåga in på stadion med fanbärare längst fram och till national sångerna. Jag gick in med Sverige faktiskt. Det var en härlig känsla att tåga in till national sången, trots att jag visste att jag inte skulle få representera mitt land.
Efter att alla lag hade tågat in var det dags för match. Dem hade redan satt ihop laget utan att ha vetat att jag skulle spela med dem så jag fick börja på bänken, men ganska snart fick jag komma in. Vi spelade första matchen mot Schweize. Jag gjorde bra ifrån mig tycker jag och det tyckte engelsmännen med. Vi vann matchen med 13-0.
Sen blev det snabb lunch och sedan match igen, nu mot Slovakien. Vi visste att dem var bra, och framförallt att dem var stora! Nu när coachen och resten av laget hade sett mig spela fick jag starta, som mittback i en tre backslinje. Det funkade hur bra som helst! Dem kom verkligen aldrig förbi mig! Jag nickade bort ALLA långbollar, kom dem med fart och dribblade tog jag bollen av dem, jag har ALDRIG i hela mitt liv spelat så bra fotboll tror jag. Jag var som i en bubbla. Matchen slutade 0-0, vilket var bra för oss för då vann vi gruppen. Engelsmännen var helt lyriska efter matchen på grund av min insats. Både spelare, tränare och föräldrar kom fram och kramade och klappade om mig och sa att jag hade varit sjukt bra och sånt. Det kändes på något sätt bättre när engelsmän sa det, kan bero på att jag älskar engelskt fotboll, jag vet inte!
Det var bara två matcher per dag så nu hade jag spelat klart. Vi hann titta lite på svenskarna också, men inte så mycket.
Efter turneringen så bar det tillbaka till hotellet, jag hann sova kanske 45 minuter sen var det bara klä upp sig och sen gå ner för att lyssna på föreläsningar om diabetes och idrott. Båda föreläsningarna var sjukt bra. Den ena höll Steven Redgrave, han har tagit fem OS-guld i rodd för England, varav ett av dem, det sista, med diabetes. Den andra föreläsningen höll en svesnk doktor. Han var doktor i diabetes och idrott vilket passade bra! Han var skit duktig han med, jag pratade en hel del med honom efterosm han var med det svenska lägret liksom.
Senare på kvällen tog vi buss in till Geneve city. Därifrån åkte vi båt till något ställe, sen gick vi i tio minuter för att tillsut komma fram till typ en park. Där grillade vi, och då itne bara vi svenskar utan ALLA ungar med föräldrar. OCh det var 230 ungarn och alla hade minst en förälder med sig, så det blev en schysst grillfest!
Vi kom hem runt tio tiden och jag hann knappt lägga mig i sängen innan jag somnade.
PÅ söndagen var det slutspel. Vi skulle möta Italien i semifinalen. Italien visste vi inte jätte mycket om men ansåg att vi nog borde ta oss till final. Jag fick börja på bänken men kom in efter bara någon minut. Jag markerade samma kille under hela matchen och dem hotde oss aldrig på riktigt egentligen. Matchen slutade 5-1 till oss.
Att bara veta att vi var i final gav mig ont i magen. Jag skulle spela final med England i Diabetes junior cup. HUr sjukt var inte det? Jag var galet nervös!
Dem hade ju tyckt att jag hade spelat hur bra som helst, så jag visste ju att jag var tvungen att fortsätta med det! I den andra semifinalen var det Spanien mot Slovakien. Självklart så vann Slovakien. Så vi skulle få möta dem i finalen. Dem som vi hade haft svårt att ens komma till några farligheter mot i första matchen. Men men, det var bara att tagga till igen! Jag visste att jag hade hela det svenska laget bakom mig, och jag ville göra dem stolta!
Allt drog ut på tiden, så det blev mycket nervös väntan innan matchen faktiskt startade. Men när den väl var igång fanns det bara en sak i huvudet, och det var att vinna skiten!
Vilket ni av rubriken förstår att vi inte gjorde... Jag spelade inte lika bra som i första matchen mot SLovakien, men inte långt ifrån. Jag höll tätt bakåt så gott jag kunde. Det ända målet som dem gjorde var en markeringsmiss av en annan i vårat lag. Så det tar jag inte på mig. Jag blev dock utbytt i slutet av matchen och då lackade jag på tränaren. Jag sa att han skulle sätta in mig igen, fast på topp så jag kunde trycka tillbaka deras backlinje och vinna några långbollar, för just nu stod deras 2 meters snubbar och nickade bort allting! Han tyckte väl att den idén inte var alldeles för dålig för in kom jag. Och jag var nära på att göra mål flera gånger. Jag hade i alla fall tre bra lägen att göra mål på. Och jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag inte gjorde det. Tanken har slagit mig såååå många gånger sen den matchen, "tänk om jag hade gjort mål och fått bli hjälte". Men men, man kan inte få allt.
Slovakien var duktiga och värda att vinna, faktiskt. Efter finalen var det pris ceremoni. Den tog tid. Men tillslut var de vår tid att ta emot pokalen och medaljerna. Det var roligt trots att vi kom tvåa. Efter den långa pris ceremonin var det gruppfoto såklart! Först på alla ungar och sedan med bara hela Englandstruppen. Jag fick självklart en stor brittisk flagga att svepa in mig in. Den fick jag sedan att ta med mig hem. Jag fick också en Englands träja signad av alla spelarna i mitt lag och med små hälsningar på, den är jag faktiskt riktigt stolt över!
Efter alla foton var tagna var det bara att springa till duschen, duscha av sig snabbt och sedan säga hej då till alla Engelsmännen. Jag och mamma hade bråttom till flyget, hela söndagen böev så försenad. Men efter många kramar och hej dån så satt jag tillslut på bussen påväg till flygplatsen. Och det bästa av allt är att den här resan egentligen inte slutar där. För flygresan hem var helt sjuk den med! Tack vare två söta små ungar vid namn Gustaf och Matilda och deras föräldrar. Barnen hade diabetes precis som mig och föräldrarna var bara allmänt roliga! Vi skrattade och pratade och hade roligt hela flygresan hem, tillochmed när vi väntade på baggaget stod vi och tok skrattade allihopa!

Det var helt enkelt en helt sjuk resa som jag aldrig kommer glömma. Den har gett mig en ny syn på min egen diabetes samtisgt som den gav mig fantastiska minnen och relatione till folk i andra länder. Tack alla ni som gjorde den här resan möjlig och till alla er som gjorde den rolig!

Seb Sneijder van Noortwijk nikooooooooooooo , you are one legend , if it wasnt for you we wouldnt of made it to the final , absolute legend ♥

Zak Brown hey niko! i'm glad you played for GB you were quality winning them headers and tackles! what a weekend! dont worry about it we were unlucky! hope you got home safe too, hopefully see you next year!!! :)