Idag vid middags bordet sa min mamma att diabetes var ju faktiskt en fysisk sjukdom. Hon påstod att jag inte alls led rent psykiskt. Jag sa inget då men jag tänkte hela tiden "faan vad fel du har, du vet ingenting om hur jag mår rent psykiskt". Klart det finns folk som mår sämre, det fattar jag också. Och jag vill också säga innan jag fortsätter att jag just nu mår väldigt bra rent psykiskt, MEN, ja, det finns ett stort men i det här, jag har mått skit. Det där går upp och ner. Men både jag själv och jag vet andra också, har mått och kommer må skit av vår diabetes rent psykiskt. And I course the one who thinks I'm wrong!
Jag har verkligen haft mina dalar då jag har mått skit. Jag kanske inte är den som visar det så tydligt, jag brukar nog hålla det inom mig. Men ni ska veta att jag har mått skit dåligt. Sen har jag självklart också haft mina toppar, som nu, då jag mår väldigt bra rent psykiskt, dock inte fysisikt. Men man kan ju inte få allt!
Men men, vad ska man göra? Det är ju bara att leva vidare så gott man kan.