Man pratar ofta om att man bör ha en förebild att se upp till för att gå långt. Inom diabetes kan man ju int egå så långt liksom, men man kan väl ändå ha en förebild?
Jag tänkte i början när jag startade den här bloggen och fick några kommentarer om att det var många ganska unga läsare, det var till och med någon mamma som sa att hon skulle tipsa sin son om den. Så jag tänkte då att då kanske jag skulle bli ett föredöme för barn och unga med diabetes. Nej jag ahr inte fått storhetsvansinne, men man kanske ändå skulle sköta sig och vara en "bra" diabetiker. Just för att dessa yngre och jämngamla (ja, äldre också kanske) ska förstå att det faktiskt går att leva ett normalt liv med diabetes som man dessutom mår bra i.
Men så när jag skriver om hur mycket godis jag äter, hur dålig jag är så känner jag att jag inte riktigt lever upp till det. Så ni som har mig som förebild, se mig endast som en helt vanlig diabetiker som mår precis som ni.
Jag själv har ingen förebild, jag försöker klara mig så gott jag kan på min egen hand. Mina föräldrar försöker stötta mig, men mina vänner fattar ingenting och glömmer oftast att jag har både diabetes och gluten. Jag tror tyvär att det är så här för många diabetiker ute i vårt avlånga land. Man har liksom ingen att se upp till eller fråga.
Jag står fast vid att jag inte är någon förebild, men jag kan svara på frågor och hjälpa er med allt ni behöver hjälp med. Eftersom förebilder saknas får vi prata med varnadra istället, vi är ju inte jätte många, men ett par är vi ju trots allt.
Ni är inte ensamna där ute, vi som vill hjälpa er är kanske inte så många, kanske inte fler än jag, men jag gör det o andra sidan väldigt gärna! Så tveka inte, hör av er!

Niklas Klintberg, [email protected] (orginell, ja jag vet)