Nu ska ni få veta en sak. Som ni verkligen bör tänka på. Jag tror att många av er också gör det, men jag vet och har hört och får höra alldeles för ofta att det finns föräldrar som inte har fattat det här. Och nu är jag jävligt förbannad!

När ens barn mår dåligt i sin diabetes, på vilket sätt den än gör det, höga blodsocker, mår dåligt psykiskt eller har högt hba1c, så skäller man inte på barnet! Man skriker inte på barnet! Man ger inte barnet besvikna blickar! DET ÄR FÖR FAAN SÅ FÖRBJUDET ATT DET BORDE VARA STRAFFBART!!!

För att ett barn ska orka med sin sjukdom, orka med att kämpa för att må bra, så måste den ha stöttning och uppmuntring. Tröst när det går dåligt, uppmuntring när det går dåligt, råd och tips när det går dåligt. Ingen mår bra av att höra hur dålig den är på sin diabetes eller på att ta hand om sig själv.
Man har inte valt själv att få diabetes. Jag bara hoppas att ni föräldrar där ute verkligen söttar era barn, verkligen försöker hjälpa dem. Tjatar lagom mycket. Man får faktiskt öppna ögonen, man ser på ett barn när den inte orkar höra mer tjat om blodsocker mätare.

Ett vanligt problem är också diabetiker som glömmer att ta sina doser. Och jag har hört massor av barn som idag får utskällningar av sina föräldrar för att dem glömmer ta sitt insulin! Det i mina öron är bara helt sjukt, helt ofattbart.
Som förälder får man hjälpa barnet att försöka komma ihåg det. Kanske börja med att ställa in alarm på pumpen eller mobilen, eller båda. Om det fortfarande inte funkar så får väl mamma eller pappa skicka iväg ett sms när det är dgs för lunch i skolan. Det är inte allt för svårt att ha sitt barns skol schema på jobbet och ra iväg ett sms när man ser att det är lunch dags med en så enkel text som "glöm inte insulint, kram pappa/mamma", eller ännu lättare "insulin". Det går att ha som sms mall på telefonen nu för tiden.

Så kom igen nu föräldrar där ute. Hjälp era barn att vilja må bra. En dag kommer era barn att ha fattat hur de ska göra själva och kommer inte behöva så mycket mer än lite uppmuntrande vargadliga ord.
Ni som har extrema eller speciella situationer, eller situationer som itne har tagits upp här är mer än välkommna att höra av sig så kan jag komma med tips. Jag finns till för alla, för jag vägrar att ha barn där ute som mår dåligt i sina sjukdomar och som har föräldrar som inte stöttar dem utan bara skäller på dem. För det finns sånna, alldeles för många. Ni som inte tror det får veta det nu i så fall.