Japp, nu har jag varit 18 i 24 timmar. Visst är jag tjatig? Jag har redan börjat fundera på villa, vovve, volvo och börjat pensions spara. Jag placerar mina pengar under madrassen och vet redan vad mina tre barn ska heta. Två kommer komma tätt inpå varandra och det tredje blir en liten sladdis. Min fru kommer jag älska tills jag blir 45, sen har jag hört att det är inne att skiljas. Då ska man väl börja nätdatea och träffa någon jämngammal, halvsnygg kvinna som har två barn och en trasig bil. Liksom bli "pappa" på nytt utan att ha några blodsband, barnen kommer garanterat vara i tidiga tonåren och vara riktiga pubertetsmonster, ända sättet att få dem att älska en är att köpa deras käslek med prylar och pengar. Och det vet vi ju alla att en 45 årig man som jobbat statligt hela sitt liv inte har så gott om, så man kommer behöva ta lån bara för att ha råd att bo kvar i villan, betala all jävla skatt och nya frugan som garanterat kommer vilja gifta sig, ska man betala brölopp också. Eller ska man satsa på borgerligt brölopp andra gången? Man har ju redan varit med om det en gång, det räcker ju!
Nånstans i den här härvan med ny fru och extra barn kommer väl ens egna föräldrar också gå bort vilket kommer göra livet till ett helvete, men man liksom ler åt världen ändå för man kan ju itne vara svag, då kommer man ju hamna längst ner i näringskedjans Sverige och bli luffare, och det finns ju inte på kartan!
Diabetesen kommer ju inte direkt vara prioriterad förns jag inser att jag inte har varit på ett läkarbesök de senaste 6 åren, har ett hba1c på 14%, väger 95kg och är 180cm lång. Ölkaggen är inte längre något jag bygger på utan snarare någt jag bör göra mig av med för att överleva.
När jag sen fyller 50 har jag garanterat gjort mig av med den nya frugan och tror att jag kan börja datea yngre kvinnor, slutar antagligen med att jag åker till Thailand och plockar upp någon som inte har det allt för bra ställt men som vill börja om på nytt och komma till Sverige. I samma veva kommer jag dessutom ha börjat lyssna på rockklassiker. Vilket fiasko.
Thailändkan lagar ris till middag 7 dagar i veckan, året om. Jag står för det ekonomiska men hjälper inte till mycket hemma.
Dör antagligen en ganska stillsam död i hjärtinfarkt eller prostatacancer när jag är c:a 70-75 år gammal. Troligtvis ganska nöjd med mitt liv, i alla fall frams tills jag blev 18, efter det gick allting utför. Bra jobbat Niklas.

(Det här är inga fördomar, jag menar absolut inget negativt med någonting. Det här är en sammanställning av vad som händer med folk som jag känner, och vissa grejer är påhittade och tagna från mitt eget huvud. Dock inte osanning för det, känns som att det trots allt kan bli verklighet)