Igår på gruppträffen kom jag på det här. Vi alla vet ju att det är jobbigt att ha diabetes. Men kommer ni ihåg i början när man hade det? När man bara tyckte allting sög! Alltså verkligen SÖG!
En av medlemarna igår beskrev det här med hur jobbigt det är att bara ha med sig allting överallt. Det där som vi lite erfarna diabetiker har kommit över och vant oss vid men som nyblivna diabetiker faktiskt alltid tänker på.
Faan jag mådde lite dåligt när han berättade det. Jag tycker så sjukt synd om honom. Han var väl tolv eller tretton år när han fick diabetes. Fatta att få diabetes precis när livet typ börjar. Jag menar, precis i början av tonåren, puberteten, man börjar fatta att man är intresserad av tjejer och slutar tro på "tjej bacillerna". Ja, you name it!

I feel for you son!

Jag vet inte riktigt vad jag fick den här bilden ifrån. Men när jag tänker på det han sa ser jag det här framför mig. Det känns som att vissa människor borde få vara utan diabetes. Jag kan ta att jag har det, visst. Men han sa det med gråten i halsen på något sätt som fick mig att känna att "faan va orättvist". Han borde få slippa skiten.