Ja, kära blogg läsare. Ni har säkert redan förstått det och har ni inte det så är det verkligen dags att läsa lite noggrannare.

JAG ÄR KÄR!!! JÄTTE TOK KÄR!!! ALLTSÅ VERKLIGEN KÄR SOM I KÄR PÅ RIKTIGT!!!

Och nej, det är ingen annan än Elenora som jag är kär i! Jag tänkte att jag skulle dra vår kärleks hostoria för er allihopa nu, den innehåller nämligen en hel del diabetes, men också så mycket ironi och ja nästan lite humor att det är faan sjukt!

Vi träffades här på bloggen, eller ja, via bloggen. Allt startade när jag var med i diabetes tidnigen för första gången. Elenora kommenterade några inlägg och så, men inte mer. Efter ett tag la ju jag ut min msn här på bloggen, för jag fick massa förfrågningar av folk om jag kunde hjälpa dem med saker, lite privatare saker som man kanske inte ville skriva här i bloggen i kommentarsfälten liksom. Elenora var en av dem. Hon ville att jag skulle hjälpa henne med hennes skola. Dem var tydligen dumma i huvet när det gällde diabetes.
Hur som helst så började vi prata på msn lite till och från, men inte så mycket i början. Efter ett tag insåg vi dock att vi hade ganska mycket gemensamt så vi började bli vänner. Elenora berättade om att hon skulle vara med på några gruppträffar på Karolinska med massa andra ungdomar. Jag blev självklar nyfiken eftersom jag älskar att prata diabetes, särskilt med andra som har det. Så jag bestämde mig för att slå två flugor i en smäll, alltså att träffa Elenora för första gången på riktigt och samtidigt gå på gruppträffar.
Här börjar ironin, två diabetiker, som senare ska bli kära, träffas för första gången på ett sjukhus, deras hemsjukhus dit de går flera gånger om året för att få nya recept och tips på hur de ska skjöta sin diabetes.
Hur som helst så började vi under den här tiden umgås allt mer och oftare! Vi blev bättre och bättre vänner.
Vi sågs ett antal gånger på de här gruppträffarna och ja, allt var bra! Vi hade väldigt lika åsikter om mycket som skedde där så vi hade alltid mycket att prata om. Innan sommaren, sommaren 2010, så bestämde vi oss för att ses, bara hon och jag. Så vi sågs inne i stan, egentligen gjorde vi ingenting, vi gick en väääääääldigt lång promenad och pratade väääääldigt mycket!

På sommaren så åkte hon till Spanien i en månad och jag jobbade hela sommaren så vi sågs inte mer. Vi pratade när vi kunde och så, men inte lika mycket som innan, i alla fall inte när hon var i spanien. När hon däremot kom hem och skolan skulle börja så bestämde vi oss för att ses igen. Nu hade vi kommit väldigt långt i vår vänskap, vi litade redan på varandra och tyckte att vi kände varandra ganska bra.
Vå sågs inne i stan igen och skulle väl gå en promenad igen. När vi står på Stureplan, under svampen och funderar på vart vi ska gå så h'nder någonting magiskt. Helt plötsligt så kysser vi varandra. En kyss jag aldrig kommer att glömma, den betydde så mycket!

Efter det så började vi träffas mer, men nu bara hemma hos varandra och ja, hon bor i Norrälje och jag i Stockholm, så det är en bit emellan så det blev inte så ofta i början.
Men ju längre tiden gick så insåg vi ju att vi snart inte är vänner längre. Två diabetiker höll på att bli kära i varandra.

Så kom världdiabetes helgen, jag var hos Elenora och ja, firade den där. På fredagen var vi ute och såg på bio och sedan bjöd jag henne på middag på någon restaurang där i NOrrtälje, vi hade verkligen en jättemysig och romantisk kväll. På lördagen bjöd jag hela deras familj på middag och ja, jag kände mig mer och mer som en i alla fall liten del i deras familj.
På lördag natten, natten mot söndag, klockan hade blivit tjugo i ett eller något sånt, så satt jag och Elenora i hennes säng och pratade.
Vi pratade väl om lite allt möjligt. Men så blev det tyst en stund. Vi tittade varandra djupt in i ögonen och då förklarade jag för henne att jag älskade henne, på riktigt, inte bara sådär som ungdomar säger för att det låter bra, utan jag sa "Elenora, jag älskar dig", på det sättet då man menar det.
Vi föll väl i varandras famnar, båda med glädje tårarna rinnandes nerför varandras kinder och när hon efter ett tag hade hämtat andan och börjat förstå att jag verkligen menade det så sa hon tillbaka att "Niklas, jag älskar dig också".

Vi båda är lite sådär att det här med datum när man blir ihop är itne så viktigt, men när det blev den 14 november, världsdiabetesdagen, ja då kunde vi inte annat än skratta lite båda två och tycka att jo, vi kan nog ha det som vårt datum!

På söndagen åkte jag hem sen, helgen var ju slut nu. Jag skulle dock komma att träffa henne ganska snart igen, för på natten till onsdag åkte hon ju in akut till Norrtälje sjukhus med smärtor i njuren. Självklart blev jag sjukt orolig och åkte dit. Hon ville dessutom ha sällskap där över natten, så jag sov kvar. Nu kommer andra grejen som är sjukt ironisk. Två diabetiker träffas för första gången på ett sjukhus, när dem sedan har blivit ihop officiellt så träffas dem också för första gången på ett sjukhus. Jag frågade henne faktiskt hur hon tror att det här förhållandet ska gå! Det känns lite oroväckande måste jag säga!

Men men, nu är vi i alla fall ihop och jag älskar henne mest av allt! Hon är mitt allt och jag saknar henne varje dag jag inte är med henne. Jag hoppas verkligen att hon blir nogårlunda frisk så att hon kan komma till mig imorgon så jag får krama om henne igen! Behöver hålla om henne nu känner jag!