Min mamma hämtade mig i Solna efter att jag hade varit på möte med Stockholms Idrottsförbund.
Vi kom in på mina blodsocker värden och hon sa att ja men då kommer ditt Hba1c gå upp igen. Då lackade jag och skrek något om att jag skiter i mitt hba1c, det är bara en jävla siffra, det är ni som stirrar er blinda på den ni skiter blanka faan i vad jag egentligen känner och hur jag egentligen mår. Något i den stilen. Sen satt vi och diskuterade det hela vägen hem, och jag kan visserligen förstå er som säger att era mammor är dem som förstår er bäst, samma med mig kanske, men vi är ganska oense också.
Jag blev faktiskt riktigt ledsen i bilen, inte på grund av henne så, utan det hon sa och det vi diskuterade. Jag började faktsikt gråta lite, även om jag lyckades hålla tillbaka de (jag menar, en man som gråter i dagens samhälle går ju inte, han är ju bög eller något! Usch jag hatar ideal!!!) men det kom några tårar...

Vi diskuterade lite det här med att man på läkarbesöken också nästan bara koncentrerar sig på hba1c och inte så mycket på hur man egentligen mår. Min mamma sa att ja men det är ju bara det som är mätbart, men jag menar att diabetes är en kronisk sjukdom, den är inte mätbar! Den är oberäknelig! Bara om man verkligen vill kan man kontrollera den, men även då kan det gå fel. Och jag tror det är svårt att vara tonåring och kontrollera sin diabetes fullt ut. Klart dem personerna finns, en eloge till er, verkligen!
Och det här med att läkare gärna diskuterar blodsocker och hba1c är ju sant, eller har jag fel? Jag tycker lite det här med "Spread the knowledge what ever the cost" även innefattar att läkarna diskuterar hur vi egentligen mår, som personer, rent psykiskt m.m.

Vad säger ni? Har jag fel? Är jag bara ledsen på allt ikväll på grund av diskussionen med min mamma? Tell me!